Tofflorna står kvar vid en tom brygga. Det är sen kväll den
19 november och tofflorna står ensamma kvar. Varför står de där? Den frågan
kommer aldrig att få sitt svar och kanske spelar det ingen roll – eller så gör
det det.

Hur tar ett sånt här beslut sin form? Sker det plötsligt och
i vredesmod? Eller är det en konsekvens av många sömnlösa nätter och ett djupt
själsligt mörker? Det där mörkret har funnits där så länge jag kan minnas. Som
en skugga som plötsligt drar fram och förändrar ljuset och allt i dess väg.
Inte alltid men ibland och när man minst har anat det. Kanske har jag en del av
det där mörkret i min själ också men det är mera utspätt och mera under
kontroll.

När telefonen ringer
är det torsdagen den 20 november och klockan är 11.20, jag känner väl igen
numret och ändå är det nära att jag inte svarar. Jag är mitt i jobbtankar, ett
viktigt möte väntar, jag ska gå på yoga på lunchen, inte just nu, jag får ta
det här samtalet sen tänker jag. Men sen ändrar jag mig. Den välkända rösten
går rakt på sak. En bekant har ringt till hennes man och sagt att det finns en
nyhet på en lokal webbsida. ”En man i 80-års åldern saknas… Polisen söker…”
”Det kan vara din pappa de söker efter…”

Jag får yrsel, känner mig illamående, blir iskall och känner
samtidigt att jag inte riktigt förstår vad hon säger. Vad har hänt? Vem har
ringt? Vem saknas? Allt går runt.

Budskapet är tydligt – ”Du måste ringa till Polisen i den
Lilla Staden!”

Vart ringer man? Vem pratar man med? Hur säger man?

Jag googlar och sen ringer jag 11414, jag kommer till en
automatisk röst som förklarar att jag ska ringa 112 om det är livshotande. Är
det inte det? Att jag ska trycka 1# om jag har tips på terrorister. Jag väljer
att vänta kvar och så småningom kommer jag till växeln i den Lilla staden – nu
måste jag förklara vad det gäller för att få prata med rätt person. Hur gör man
det? Jag stammar men blir till slut vidare kopplad. Polisen som svarar heter
Per och pratar värmländska.

”Ja hej, jag heter si och så och jag har, via andra, tredje
eller kanske tjugoförsta hand, fått höra att ni söker efter en försvunnen man
och att den mannen kan vara min pappa”. Det blir tyst i andra änden och Per ber
om mina personuppgifter. Sen lägger vi på. Sen går det 5 minuter. Sen ringer
det från ett dolt nummer. Jag svarar. Per bekräftar att det är min pappa de
söker efter och samtidigt ber han om ursäkt för att jag fått uppgifterna på det
här viset. Per berättar att pappa saknas sedan kvällen före och att man
misstänker att pappa tagit sitt liv genom att dränka sig i ån. Polisen har sökt
hela natten och hela förmiddagen men utan resultat. Man har inte funnit
kroppen. Jag känner hur hela kroppen skakar, jag är iskall. Jag lämnar kontoret
och går hem genom ett regnigt Stockholm.

Senare på kvällen när vi hämtat Molly och berättat vad som
hänt är det tofflorna som hänger kvar, varför lämnade han tofflorna på bryggan?

Veckorna går, sökandet fortsätter men utan resultat. Det har
varit dykare från huvudstaden på plats för att söka av vattnet men inte heller
det leder till att man hittar pappas kropp.

Min pappa, mannen som alltid var så noga med att inte vara
till besvär, som var så noga med vad alla andra tyckte, som aldrig ville sticka
ut har nu orsakat det största rabaldret i den Lilla staden på många år – jag
citerar en gammal barndomsvän ”Det här passar din pappa så dåligt” – ja
sannerligen det gör det.

Situationen känns till och från helt outhärdlig – jag vill
skrika ”MEN hitta honom nu!!!!!!” Jag behöver få ta ett ordentligt avsked, jag
behöver få begrava både min pappas kropp och det som inte varit bra mellan oss.
Jag behöver bara få minnas den där pappan som jag minns från min barndom.
Skidkungen, rullskridskopappan, han som jag dök med från höga klippor, han som
jag jobbade sida vid sida med så många gånger, han som sällan gav mig sin
bekräftelse trots att det var precis den som jag för det mesta strävade efter.

Eventually, kommer vi dit, till avskedet, men till dess
säger jag – Sov så gott Pappa.